Trakthyggesbruk, Skinnskatteberg - Färnaleden

Trakthyggesbruk

Trakthyggesbrukets idé är att brukandet
av skogen skall leverera virke i en jämn takt över tid. Detta gäller både på
fastighetsnivå, regional och nationell nivå. Det innebär att en skogsägares
fastighet delas in i trakter som föryngringsavverkas successivt under en följd
av år. En trakt kan beroende på ägarförhållanden omfatta från enstaka hektar
upp till tiotalet hektar eller mer. En hektar är 10 000 kvadratmeter, vilket
motsvarar en yta på 100 x 100 meter. Varje enskild trakt avverkas när skogen
anses ekonomiskt mogen. Den genomsnittliga tid det tar för skogen på
fastigheten att bli avverkningsmogen kallas för omloppstid. I vår del av
Bergslagen har omloppstidernas längd minskat från cirka 80 – 100 år, för några
decennier sedan, till nuvarande 60 – 80 år. Skälen till detta är flera, till
exempel har återplanteringen efter avverkning utvecklats, genom att de odlade plantorna
blivit mer effektiva med åren. Målet med trakthyggesbruket är virkesrika
relativt homogena skogsbestånd med liten diameterspridning på trädstammar vid
föryngringsavverkningen, även kallad slutavverkningen.

Trakthyggesbrukets historia

Trakthyggesbruket utvecklades
under 1700 i nuvarande Tyskland på större skogsegendomar. I Sverige rådde
virkesbrist inom stora områden, speciellt där bergsbruk förekom, som här i
Skinnskatteberg. I riksdagen förekom diskussioner om dessa problem under senare
delen av 1700-talet och framåt. Skoglig utbildning startades i Bysala söder om
Färna genom Brukssocieteten 1848. Inom bruksskogarna fick vi en trakthyggesepok
i senare delen av 1800-talet. I början av 1900-talet var det flera som förespråkade
andra avverkningsformer och trakthyggesbruket minskade i omfattning.
Världskrigen och svårigheterna att försörja de växande städernas behov av
importerat kol för uppvärmning och transportarbete skapade ökade behov av virke
för energiändamål. Den mängd virke som krävdes ledde till storskalig avverkning
och trakthyggesbruket slog igenom i stor skala. Skogspolitiken utformades så
att trakthyggesbruket och dess åtgärder blev normerande. Under en tid
detaljreglerades skogsskötseln så att flera åtgärder blev tvingande. Men efter
den senaste revideringen av skogsvårdslagen öppnade fältet upp för olika sätt
att sköta och förvalta skog.

Trakthyggesbrukets skötselcykel

Under en omloppstid förekommer ett
antal åtgärder. Dessa är:

Återväxtplaneringen innebär
att den kommande föryngringsavverkningen och återbeskogningen planeras. Här
avgörs även hur nästa skogsgeneration kommer att te sig avseende
trädslagsfördelning med mera. Inom avverkningsytan sker så kallad
ståndortsanpassning, vilket innebär att man kan främja variationer inom det
kommande beståndet. Exempel på sådant är att självsådd glasbjörk kan bli
trädslagsvalet i fuktiga partier.

Markberedningen underlättar
föryngringsarbetet och ökar överlevnad bland trädplantorna.

Plantetableringen kan ske på olika
sätt. Dessa är: plantering (tall och gran) alternativt frösådd (tall) eller
självföryngring under fröträd (tall). En metod som också förekommer på
frostkänsliga ställen är att utnyttja förväxande björk för att etablera ett
granbestånd som kan bestå av planterade plantor men också bestå av självsådd
gran.

Röjningarna innebär att
antalet plantor eller stammar regleras efter beståndets förutsättningar.
Röjningar sker vid trädhöjder under cirka 4 meter. Bördiga marker kan bära fler
stammar och högre virkesvolymer än vad svagare marker kan. Vid röjning
avlägsnas oönskade stammar men virket, som är mycket klent, lämnas kvar på
platsen för att brytas ned.

Gallringar innebär
successiva utglesningar av beståndet så att de kvarvarande stammarna kan
utvecklas och bli grövre. Virket tas till vara som massaved eller klentimmer.

Föryngringsavverkningen
innebär att övervägande delen av träden avverkas. Huvuddelen av virket blir
till sågtimmer som fraktas till sågverk för förädling. Klenvirket, även kallat massaved,
går till massabruken för flisning och kokning. Dit går även i ett senare skede
den delen av stamveden från sågverken som inte blivit plank eller brädor. Av
vår årliga virkesskörd kommer ungefär hälften av virket att bli till plank och
bräder medan en lika stor mängd blir till råvara till massa- och fiberindustrin.

Trakthyggesbrukets ekonomi

Trakthyggesbruket med dess höga
virkeskoncentrationer och förhållandevis ringa dimensionsspridning mellan
träden har gynnats av den tekniska utveckling som i sin tur påverkats av de
problem som uppstått genom mekanisering. Till skillnad från många konkurrentländer
på marknaden är svenskt skogsbrukande inte beroende av subventioner.
Rationaliseringar har historiskt sett inneburit att man lyckats skära ned
kostnader fortlöpande med ungefär 2% per år. Detta har skett stegvis genom
teknisk innovation eller förändrade arbetssätt. Råvarupriset har däremot inte
stigit en den omfattning som man kanske hoppats på. Prislistorna för virke är
starkt styrande för hur skogar förvaltas. Riktigt grovt stamvirke kan i dag ge
sämre betalt per kubikmeter än de något klenare stammar som sågverken vill ha.
När trädstammens diameter i brösthöjd överstiger 40 cm är de nära de
dimensioner där priserna påverkas negativt på grund av sågverkens tekniska
logistik.

Trakthyggesbrukets
miljöpåverkan

Trakthyggesbruket har en mycket kraftig inverkan på miljön.
Hyggesfasen innebär en radikalt ökad solinstrålning, där vissa arter gynnas
medan andra missgynnas. Exempel på arter som ofta etableras på föryngringsytor
är gräs och som följd av detta även betande djur. Förekomsten av lingon- och
blåbärsris gynnas på många marker. Sorkbestånd och deras predatorer ökar på
hyggen. Skuggfördragande organismer missgynnas generellt, till dem hör
friskmarksmossor och många kärlväxter. Det finns arter som kräver lång
kontinuitet av beskuggning för att etablera sig. Andra arter, även nedbrytare,
gynnas av solexponering.

Under lång tid fram till ganska nyligen tog man ganska lätt
på problematik som rör skogens vatten. Detta handlar inte enbart om vattendrag
utan även om grundvatten och dess kemi. Under 1900-talets första hälft dikades
skogsmarker för att öka virkesproduktionen. Skogsbrukets vägnät ökade kraftigt
i omfattning och det var inte alltid som man tog miljöaspekter i beaktande. Nu
åtgärdas sådana uppkomna brister, men mycket återstår att göra.

Allmänheten som under 1900-talet blivit alltmer urbaniserad
blev under åren efter andra världskrigets slut möjligheter att med privatbilen
ge sig ut i landskapet. Ett miljöintresse började gro och flera debatter om
skogsbrukets metoder uppstod i media. Ideella föreningar fick en
medlemstillströmning. Exempel på ämnen som engagerade var: kalhyggesdebatten
(1970-tal), debatten om hormoslyr för kemisk lövbekämpning (1980-tal),
beskogning av tidigare ängs- och hagmarker (1980-tal) och farhågor om skogsdöd
genom försurning (1990-tal). Skogs- och jordbrukets arbete med förädling
(genetisk förändring) av frö- och plantmaterial har ventilerats under
2000-talets inledning. Det finns fler konfliktområden. Det kanske allra senaste
är skogens roll för långtidslagring av kol. Här vill några hävda att själva
hyggesfasen är problemet, medan andra pekar på att det totala virkesförrådet i
landet fördubblats under de senaste hundra åren och att detta hänger ihop med
trakthyggesbruket.