Hyggesfritt skogsbruk, Skinnskatteberg - Färnaleden

Definition

I oktober 2021 tog Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU) tillsammans med Skogsstyrelsen fram en gemensam
definition, med syfte att beskriva vad hyggesfritt skogsbruk innebär. Den
formella definitionen lyder:

Hyggesfritt skogsbruk på
skogsmark med produktionsmål innebär att skogen långsiktigt sköts så att marken
alltid är trädbevuxen utan att det uppstår några större kalhuggna ytor.

Ovan definition betyder att markägaren
har en intention att långsiktigt bruka skogen hyggesfritt. Här är några formella
exempel på vad hyggesfritt skogsbruk kan innebära:

·
Att det alltid finns träd av en viss höjd (minst
10 m) på marken och att skogens täthet alltid överstiger en viss volym, i
referens till generellt beslutade diagramvärden (SVL 5§).

·
Att om en sammanhållen grupp träd skördas och
bildar en lucka i beståndet (luckhuggning), skall denna luckas yta inte vara
för stor (max 0,25 hektar = 50x50 meter). Och att en ny lucka i anslutning till
den gamla luckan inte får skapas förrän den gamla luckans nya träd blivit
tillräckligt höga (en medelhöjd av 2,5 m).

·
Att man kan sträva efter att skogens träd har
olika höjd, olika skikt, där det översta skiktet (överhållen skärm) kan ge
skydd till de yngre träden samtidigt som de även kan hjälpa till att sprida
frön med vinden (naturlig föryngring).

I hyggesfritt skogsbruk försöker
man alltså minimera kalhuggna ytor. Detta är i motsats till det vi benämner som
trakthyggesbruk, där i stället större hyggen är en del av skötseln. I dag, år
2024, är trakthyggesbruk det vanligaste skogsskötselsystemet i Sverige på
produktiv skogsmark.

I både hyggesfritt skogsbruk och
trakthyggesbruk skall dock samma hänsyn visas till kulturmiljöer, miljövärden,
sociala värden och rennäring. Och i båda metoderna bör skogsbrukandet av de
aktuella områdena (bestånden) anpassas till markens egenskaper och trädslag,
även kallat ståndortsanpassning.

I dag ses det hyggesfria skogsbruket, och dess
positiva effekter, som ett välkommet komplement till trakthyggesbruket. Bland
annat då hyggesfria metoder ofta gynnar ett områdes biologiska mångfald.

Metoder

Det hyggesfria skogsbruket nyttjar
i huvudsak tre beprövade metoder, dessa kallas blädning, luckhuggning och överhållen
skärm.

Blädning är en metod som ursprungligen
härstammar från kontinentala Europa. Metoden innebär att man eftersträvar att
skogen efter avverkning är fler- eller fullskiktad, det vill säga att skogen
alltid innehåller träd av alla höjder. Vid blädning och blädningsbruk, som även
det vi brukar kalla plockhuggning till viss del försöker efterlikna, gallrar
man löpande ut vissa träd som man bedömer mogna att skörda. Blädning är en
metod som vanligtvis lämpar sig bäst för en skog, eller ett bestånd, som redan
är aningen ”vildvuxet”. Detta då man där har en mångfald av olika trädhöjder att
utgå från.

Luckhuggning kan beskrivas
som flera mini-kalhyggen inne i ett bestånd. Respektive luckas totala yta får
dock inte vara för stor (max 0,25 hektar = 50x50 meter, enligt nuvarande
definition) och luckorna får inte ligga för nära varandra.

Överhållen skärm är en
metod där man vanligtvis strävar efter en tvåskiktad skog som successivt
utglesas och som alltid skall rymma minst 25 stora träd per hektar. Denna metod
utnyttjas främst på marker där man vill odla pionjärträdslag, vanligtvis tall.

Fördelar

Hyggesfritt skogsbruk kan gynna
skogens biologiska mångfald vilket har många fördelar. Genom att skörda skogens
virke med färre kalhyggen kan kultur-, miljö- och sociala värden gynnas samtidigt
som platsens skogskänsla bibehålls. Under de sociala värdena hittar vi bland
annat den stärkande upplevelse som ett besök i en variationsrik skog kan
erbjuda. Detta kan i sin tur leda till ett ökat mångbruk av en skog, till
exempel via naturturism. Hyggesfritt skogsbruk är speciellt lämpligt i områden där
rennäring bedrivs, eftersom de kvarvarande träden skapar gynnsamma förhållanden
för lavar, renens vanligaste föda. Andra fördelar med hyggesfritt skogsbruk kan
vara minskad risk för angrepp av skadeinsekter (t.ex. snytbagge och granbarkborre),
ökad möjlighet till variation av virkeskvalitéer och eventuella sänkta
omkostnader för plantering och röjningsarbete.