Fire Station in Backa

Den lilla brandkiosken vid infarten till Backa är
inte mycket av en brandstation med dagens mått, men när byggnaden uppfördes i
början av 1920-talet fanns det inget annat att tillgå.

År 1923 inrättades en ny brandstadga som innebar
att varje stad skulle ha en egen brandstyrka som bestod av både en avlönad
yrkeskår (de första heltidsbrandmännen) och en frivillig borgarbrandkår. I den
sistnämnda skulle alla män mellan 20 och 50 år engageras om behov uppstod,
något som kan jämföras med dagens civilplikt som är en del av totalförsvaret.
På landsbygden däremot var kraven inte lika stora även om det fanns anvisningar
kring brandskyddet även där. Detta var beroende av invånarantal, antalet fabriker
och hur stor brandrisken var. Ju fler risker desto större fokus på en preventiv
brandstyrka. I många fall organiserades landsbygdens folk på samma sätt som
städernas borgarbrandkår och människor hjälptes åt när det brann.
Brandstationen i Backa fick formen av ett utedass och inreddes med brandspruta,
vattenpump och allt som behövdes för att släcka en brand. När larmet gick kan
man bara anta att människor släppte allt som de hade i händerna för att rusa
till brandstationen och ta med sig allt som de behövde. På 1920-talet var det
fortfarande ovanligt med vattenkranar inomhus och många gick fortfarande ut på
gårdsplanen för att hämta vatten i brunnen. Något som gjorde brandbekämpningen
svår och ställde stora krav på de som kom för att släcka. Tjugoett år senare,
1944 kom en uppdaterad brandlag som ställde högre krav på ett betryggande
brandförsvar och det bildades kårer också på landsbygden som fick i uppdrag att
arbeta preventivt och minska risken för bränder. Dessutom infördes krav på den
som ägde en byggnad eller annan anläggning att på alla sätt anskaffa och
underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap och vidta nödvändiga
åtgärder för att förebygga och bekämpa bränder.