Övre Lia, Naturreservat

Övre Lia ligger strax intill det välkända området Åkulla bokskogar i Varbergs kommun. Som flera reservat i trakten består det framförallt av bok- och ekskog som växt upp under näringsfattiga förhållanden. Övre Lia ligger avsides och är inte helt lätt att hitta till men den som tar sig hit kan få uppleva avskildhet och ostördhet. Skogen är ganska gles och lätt att röra sig i.

Att vandra i området och betrakta träden är rogivande. Särskilt den norra och västra delen är värd ett besök. Reservatet ligger nämligen på en platå och detta område bjuder på dramatiska och spännande höjdskillnader. När träden är avlövade erbjuds också naturliga utsiktspunkter.

Biologiska värden

Stammarna är klädda med grön mossa. Mellan och på de gröna sjoken finns fläckar i grå och bruna nyanser, som om någon tagit en pensel och målat en aning planlöst. Stänkt lite här och lite där. Studerar man fläckarna närmare kan man se att de består av olika lavar. En del är ovanliga som mussellav, bokvårtlav, grynig filtlav och glansfläck. De är alla så kallade signalarter som visar att skogen i Övre Lia har höga naturvärden. Arterna hittar man nämligen bara på platser där det funnits skog länge.

I flera delar av reservatet finns gamla och krokiga träd som fortfarande lever, även om de ibland verkar ha större håligheter än frisk ved. En del träd är helt döda och bryts nu sakta ner av skogens organismer. Den döda veden, framföra allt från ädellövträd, är en bristvara i dagens skogslandskap. Därför är en mängd arter som är beroende av veden hotade.

Skogens historia

Övre Lia är ett område där det under en lång tid växt skog. Med hjälp av gamla kartor och skrifter kan man göra en resa tillbaka i tiden och ta reda på vad olika tiders kartmakare och inventeringsmän hade att säga om trakten. De äldsta kartorna är från år 1650. Då befann sig Övre Lia i ett stort lövskogsbälte som sträckte sig från Tvååker till länsgränsen. I en landsbeskrivning från år 1729 kan man läsa att det fanns bokskog i Övre Lia. Så långt tillbaka som vi kan se visar kartorna att det hela tiden funnits träd och skog i området, men att Övre Lia till största del brukats som åker, äng och betesmark ända fram till 1920-talet.