Linbasta i Backa

Långt innan bomull och syntetiska material blev
vanliga i kläder var ull, lin och hampa de textila fibrer som användes i svensk
textilproduktion. När industrialiseringen tog fart under 1800-talet och
fabrikörerna började importera bomull fick framförallt linet stark konkurrens
av den lätthanterliga bomullen som var enklare att maskinellt omvandla till
garn. Ända fram till mitten av 1800-talet odlades stora mängder lin i Sverige
och under år 1870 odlades 16 000 hektar svenskt lin. Bara 30 år senare var
arealen nere på 1000 hektar.

Den arbetsamma processen med att tillreda lin
börjar med att hela plantan rycks upp från marken med rötter och allt.
Ursprungligen tillverkades kärvar av linet som då enklare kunde transporteras
och hängas upp på krakstörar för att torka. Därefter repades frökapslarna bort
med en frörepa och halmen breddes ut på en äng eller åker där rötningsprocessen
inleddes. Med hjälp av väder och vind, svampar och bakterier inleddes den
långsamma nedbrytningsprocessen som innebar att linfibrerna separerades från
den hårda kärnveden. Tack vare rötning blev det lättare att få loss lintrådarna
som kunde torkas i linbastan för att trådarna skulle försvagas och blir mer
porösa av värmen. Först när linet är tillräckligt sprött tar bråkningen vid då
linfibrerna hårdhänt bankas isär. Därefter behandlas textilfibrerna genom
skäktning för att slå bort återstående skärvor så att linet blir mjukt innan
det dras genom ett taggigt redskap (häckling) för att separera de glänsande
tågorna som kan spinnas till garn. Numera är efterfrågan på svensk lin
betydligt högre, mycket beroende på att lin kan användas till allt från
textilier till isolering, livsmedel, träimpregnering och linoljefärg.
Troligtvis finns det fler än 400 olika sorters linsorter, men bara ett 15-tal
som lämpar sig för textilfibrer. Svenska väverier efterfrågar inhemsk
produktion och det finns återigen goda förutsättningar för att kunna odla lin
kommersiellt på svenska gårdar.