Linbasta i Backa

Långt innan bomull och syntetiska material blev vanliga i kläder var ull, lin och hampa de textila fibrer som användes i svensk textilproduktion. När industrialiseringen tog fart under 1800-talet och fabrikörerna började importera bomull fick framförallt linet stark konkurrens av den lätthanterliga bomullen som var enklare att maskinellt omvandla till garn. Ända fram till mitten av 1800-talet odlades stora mängder lin i Sverige och under år 1870 odlades 16 000 hektar svenskt lin. Bara 30 år senare var arealen nere på 1000 hektar.

Den arbetsamma processen med att tillreda lin börjar med att hela plantan rycks upp från marken med rötter och allt. Ursprungligen tillverkades kärvar av linet som då enklare kunde transporteras och hängas upp på krakstörar för att torka. Därefter repades frökapslarna bort med en frörepa och halmen breddes ut på en äng eller åker där rötningsprocessen inleddes. Med hjälp av väder och vind, svampar och bakterier inleddes den långsamma nedbrytningsprocessen som innebar att linfibrerna separerades från den hårda kärnveden. Tack vare rötning blev det lättare att få loss lintrådarna som kunde torkas i linbastan för att trådarna skulle försvagas och blir mer porösa av värmen. Först när linet är tillräckligt sprött tar bråkningen vid då linfibrerna hårdhänt bankas isär. Därefter behandlas textilfibrerna genom skäktning för att slå bort återstående skärvor så att linet blir mjukt innan det dras genom ett taggigt redskap (häckling) för att separera de glänsande tågorna som kan spinnas till garn. Numera är efterfrågan på svensk lin betydligt högre, mycket beroende på att lin kan användas till allt från textilier till isolering, livsmedel, träimpregnering och linoljefärg. Troligtvis finns det fler än 400 olika sorters linsorter, men bara ett 15-tal som lämpar sig för textilfibrer. Svenska väverier efterfrågar inhemsk produktion och det finns återigen goda förutsättningar för att kunna odla lin kommersiellt på svenska gårdar.