Kapellbron

Kapellbron

Kapellbron är Arbogas första bro. När den byggdes vet vi inte. Arbogas äldsta byggnader låg ju norr om ån, och så länge bebyggelsen var koncentrerad dit behövdes ingen bro. Men någon gång, kanske i början av 1300-talet, blev det nödvändigt med en permanent bro över ån. I protokoll och dagböcker under århundradena kallas Kapellbron bara för ”bron”, ibland ”stora bron” – det var när man fanns en spång eller en provisorisk mindre bro över ån. Is och högvatten gick hårt åt bron och Magistratens protokoll vittnar om att staden ofta tvingades reparera bron. ”Gamla bron” kom Kapellbron att kallas först 1899 när ”Nya bron” stod klar, nuvarande Herrgårdsbron. Titta uppströms, mot väster. Då ser du till höger mellan de två närmaste fastigheterna på Västerlånggatan en vattugränd, en kvarleva från Magnus Erikssons stadslag som cirka 1350 bestämde att det skulle vara minst 12 alnar mellan husen (1 aln, ”armbågslängd” var 25-30 cm). Vattugränderna var viktiga för att hindra eldens spridning ifall det började brinna. Men de var också viktiga för att alla, även de som bodde en bit bort, skulle ha tillgång till åns vatten. Flera vattugränder är bevarade längs ån. I huset till vänster föddes år 1724 konstnären Per Krafft den äldre, han var 1700-talets främste porträttmålare vid sidan av sonen Per Krafft den yngre och Alexander Roslin. Under medeltiden ägdes den här fastigheten av Ramundeboda kloster i Finnerödja i Tiveden, det enda antoniterklostret i Sverige. Lite längre bort till vänster ser du vattenhämtaren med det långa skaftet: gårdarnas alla djur och grödor men också människorna behövde mycket vatten. En bit bort mitt i ån ser du näckstenen. På sommarkvällarna sitter Näcken där och spelar – men det är bara den som verkligen tror att Näcken finns som kan se och höra honom! Bortanför Näckstenen ser du Strömsnäsbron som stod klar omkring 1980. Strax bortom den, gör Arbogaån en rejäl böj som har givit staden dess namn, arbughi, [staden vid] åbågen. Titta nedströms, mot öster Längst bort ser du Herrgårdsbron, stadens andra bro som stod klar 1899. Dessförinnan hade roddarmadamer för några öre rott folk över ån – nu blev de arbetslösa. Närmast till höger ligger biblioteket, Arbogas vardagsrum ‒ men du slipper ta av dig skorna när du kliver in! Hela södra delen av Arboga drabbades den 12 maj 1650 av en fruktansvärd brand, som utplånade i princip vartenda hus, förutom Östra herrgården. Lastkajen längs norra delen av ån, Ladbron (av tyskans laden = lasta), var från medeltiden Arbogas hamn. Staden hade 24 egna skutor och under sommarhalvåret var det en livlig verksamhet på Ladbron: järnbärare bar ombord stångjärn från Bergslagen eller bar i land salt, spannmål och andra förnödenheter som sedan såldes på marknaderna i Bergslagen. Några kvinnor sålde Arbogakringlor och öl till sjömännen och arbetarna i hamnen. Ett hamnmagasin finns ännu bevarat längs Ladbron. När järnvägen kom till Arboga 1857 flyttades hamnen några hundra meter österut. Långt in på 1900-talet fanns det flera klappbryggor, tvättbryggor, i ån. Året runt, även på vintern, kunde man se pigor, döttrar och husmödrar ligga på knä och skölja kläder, lakan och annan tvätt: med klappträet klappade de tvätten, vred och sköljde, klappade, vred och sköljde… Sedan skulle den tunga och våta tvätten forslas hem för tork. Ett vackert dekorerat klappträ var förr i tiden en vanlig friargåva till den blivande bruden.