Högbo gruva

Högbo gruva har två huvudsakliga gruvhål. Det äldsta är från 1684, då gruvan först öppnades av Högbo Bruks ägare Daniel Tilas.

Det är lätt att tro att Högbo gruva har stått för det järn som producerats i Högbo Bruks hammarsmedjor. Men malmen från Högbo gruva gick oftast till Valbo masugn, en mil härifrån. Största delen av malmen som bearbetades av Högbo Bruks egen masugn i Edsken kom i stället från närliggande gruvor i Dalarna. Det kan låta märkligt att välja järn från Dalarna när man har en egen gruva runt knuten, men det har ett logiskt skäl. En kort väg mellan järngruva och masugn gjorde transporterna effektivare eftersom masugnen frigjorde järnet ur malmen. Det förvandlade ett skrymmande lass malm till en prydlig trave tackjärn som bara kostade hälften så mycket att frakta den långa vägen till Högbo.

Ett stort problem för Högbo gruva var att den blev vattenfylld av den sanka marken omkring. Man inrättade därför en ”hästkonst”, en pumpanordning driven av hästar som gick i cirkel och drev en maskinaxel. Än idag kan man ana en ring i marken där maskineriet troligen har stått. Men ganska snart blev det för slitsamt att torrlägga gruvan och den ödelades i början av 1700-talet.

På 1750-talet kom en helt utomstående intressent till Högbo. Peter Bergqvist från Sala silvergruva ville bryta järn här. För att torrlägga gruvan tog Bergqvist hit tyska ingenjörer. De lät bygga ett vattenhjul vid Högboån och en så kallad stånggång för att överföra vattenkraften till gruvpumpen två kilometer bort. En stånggång var en mekanisk kraftledning av trä vars övre del rördes fram och tillbaks. På så sätt överfördes rörelseenergi, exempelvis till gruvpumpar från vattenhjul.

Gruvan lades ner igen efter en hätsk rättsprocess bara några år senare eftersom fördämningen vid vattenhjulet i ån störde Högbo Bruks Nedre Hammare. Utan pumpen som drevs av kraften från vattenhjulet blev återigen gruvan omöjlig att bearbeta. Sedan dess har ingen kunnat hämta malm ur Högbo Gruva.