Stora Karlsö, Naturreservat

Tänk dig en kombination av ett nordatlantiskt fågelberg och en ö i den grekiska övärlden – då har du Stora Karlsö. Här kan du se tusentals alkfåglar och även tusentals orkidéer.

Stora Karlsö ligger drygt sex kilometer utanför Gotlands västkust, alltså mer än dubbelt så långt från land som grannön Lilla Karlsö. Ön är till formen nästan rektangulär med de ungefärliga måtten 1,5 x 2 kilometer och en yta av knappt 2,5 kvadratkilometer. Den domineras av en svagt välvd och delvis ganska kuperad höjdplatå som har formen av en hästsko med öppningen vänd mot nordnordväst. Öns högsta punkt ligger 51,6 meter över havet på den centrala delen av Roisu haid som utgör hästskons östra skänkel. Platåns västra del, Marmorberget, når som mest drygt 45 meter över havet. Höjdplatån avgränsas mot väster, norr och nordost av nära nog lodräta, 10-30 meter höga klintar. Nedanför klintarna bildar ofta stora mängder lossvittrade block och stenar mäktiga rasbranter. I den markerade sänkan mellan Marmorberget och Roisu haid ligger Norderslätt, som i väster avgränsas av en brant klint, Norderhamnsberget, i öster av Austerberget. Även söder om höjdplatån ligger en strandslätt, Suderslätt.

Liksom Gotland i övrigt är Stora Karlsö uppbyggd av bergarter som härstammar från silurperioden och alltså har en ålder av cirka 400 miljoner år. Ön kan sägas bestå av ett enda stort komplex av stora och små fossila korallrev omgivna av lagrad kalksten. Högre liggande partier som Marmorberget och Roisu haid består av hällmarker som är starkt påverkade av karstvittring och ofta genomskurna av djupa sprickor. Havet har i öns klintar gröpt ut ett 30- tal grottor, av vilka några är mer än 20 meter djupa.

Stora Karlsö har betats av får under hundratals år och var i slutet av 1800-talet i stort sett helt kalbetad. Fåren togs dock ifrån Stora Karlsö 1887, och sedan dess har växtligheten fått utveckla sig i stort sett fritt. I Hien, Norderhamnsberget, Austerberget och Hassli döljs rasbranterna och klintarna numera i stor utsträckning av en tät lövskogsridå dominerad av ask, lönn, rönn och finnoxel. Bete infördes på nytt på ön år 1995.

Stora Karlsö är kanske främst känd för sitt rika fågelliv och framför allt då de stora kolonierna av sillgrissla och tordmule, som båda häckar med tusentals par på ön. Här har forskning och ringmärkning av alkfåglar pågått sedan lång tid tillbaka. Andra vanliga häckfåglar är storskarv, ejder, svärta, silvertärna, gråtrut och silltrut. I öns buskmarker och lövskogsområden häckar många olika arter småfåglar, bland annat rosenfink och höksångare. De enda däggdjur som förekommer på ön är skogshare och ett par arter fladdermöss.

Öns rika flora innehåller ett flertal sällsynta arter som våradonis, karlsösallat, gullborste och gotländsk nunneört. I slutet av maj och början av juni bildar tusentals blommande Adam och Eva och S:t Pers nycklar formliga orkidéängar.

Ett flertal gravar och åtskilliga andra fynd vittnar om att Stora Karlsö ända sedan stenåldern har nyttjats av människan som utgångspunkt för jakt och fiske och som betesmark. Under medeltiden förekom stenbrytning på ön.