Ostkustleden Etapp 1, Lilla Hycklinge – Nynäs,

Ledens första etapp startar i natursköna Lilla Hycklinge. Följ markeringarna från parkeringen. Efter en stunds vandring möts vandraren av glittrande vatten. Leden följer en långsmal sjö, Eckern. Intill sjön, nära leden finns konstnären Axel ”Döderhultarn” Petterssons namnteckning inristad i berget vid vattenbrynet. Efter ytterligare en sträcka kommer du fram till Döderhultarns födelseby, Högatorp. Äldsta byggnaden är från 1800-talet. Leden följer gamla vägen genom byn Eckerhult och fortsätter sedan på stigar och grusvägar förbi Sjoketorp och fram till Lämmedals by, en av de äldsta byarna i Döderhults socken. Här finns flera gamla hus som härrör från 1700-talet. Vandringen går vidare på smala skogsstigar. Etappmålet, första övernattningsstugan i Nynäs, är belägen nära meteoritsjön Hummeln, mitt inne i Humlenäs lummiga naturreservat. Nu är det dags att ta fram badkläderna, promenera till sjön och ta ett dopp i det klara, fräscha vattnet.

Stugan är endast tillgänglig för vandrare på Ostkustleden. För information om stugan se övernattningsstuga Nynäs.

Bussförbindelse efter ungefär 2 km på etapp 2, till Oskarshamn, för avgångar besök Kalmar läns trafik, KLT.

Intressanta platser att besöka utmed Ostkustleden etapp 1

1. Lilla Hycklinge. Gården ägdes i mitten av 1300-talet av
stormannen och riksrådet Israel Birgersson. Efter han död 1351, ärvdes gården
sedan vidare inom släkten och i slutet av 1400-talet innehades gården av
riksföreståndaren Sten Sture d.ä. År 1521 ärvdes gården av Sveriges kung Gustav
Vasa och fram till mitten av 1600-talet innehades gården av Kronan. Gården
donerades 1649 till Christer Zelow, som dock redan 1661 miste gården till
Kronan genom den företagna reduktionen. När Indelningsverket genomfördes på
1690-talet indelades gården på Smålands båtsmanskompani som stamrote nr.116 med
båtsmanstorpet på dess ägor. Under åren 1711–1722 beboddes gården av
trumpetaren vid Smålands kavalleriregemente Lars Blomberg.

2. Torpet Strömmen under Dövestads/Rostorps ägor (kallad Lustigkullen i folkmun) eftersom det ifrån
1860-talet beboddes av f.d. båtsmannen Carl Johan Lustig (1831–1889) var först
gift Kajsa Lena Larsdotter som dog 1865 och gifte sig sedan år 1870 med Christina
”Stina” Maria Jonsdotter, som flyttade till Tjuståsa Ålderdomshem i slutet av
1800-talet. Sammanlagt föddes 9 barn.

3. Lilla Hycklinge såg-och mjölkvarn ”Snurran” som från slutet av
1600-talet brukades tillsammans med Flinshults by. Kvarnen lades ner i slutet
av 1800-talet.

4. Sandvik uppfördes 1883 och tillhörde gården
Dövestad. I dag ägs Sandvik av Arne och Margareta Andersson. Arne växte upp här
med 9 syskon (Arne var näst yngst). Här hyrde Dödehultarn under åren 1918–1923
ett sommarboende av familjen Lindell. Här satt han i vedboden och täljde sina
gubbar.

5. Cirka 400 m från Sandvik på höger
sida visar en liten skylt Höghult som ursprungligen var en mindre gård
avstyckad 1755 från Högatorp. Det blev i början på 1800-talet ett båtsmanstorp. Söder om huset ca 12–13
meter från vägen finns resterna av en ladugård samt en jordkällare delvis
nedgrävd i en sluttning. Den sägs ha varit använd av en fotograf Meijer som
framkallningslaboratorium. Meijer hade sin butik i Oskarshamn i
”Kråkerumsbacken” (Kungsgatan) mitt emot nuvarande ”Kråkan”. Höghult övergavs
1924, då familjen Karlsson flyttade till Knartorp. Under flera somrar umgicks
familjen med Döderhultarn. Vid Höghult fanns även en torpstuga uppförd under 1800-talet, nedbrunnen i början av
1920-talet. I dag finns det ett fritidshus på platsen.

6. Eckern är en
långsmal sjö, 3,5 km lång och bredast 350 m och på smalaste stället ”Smale
hals” 100 m bred. Sjön är reglerad sedan 1950-talet och är en reservoar för
kommunens vattenförsörjning. Vattennivån växlar mellan 37,1 och 38,8 meter över
havet. Vid lågvatten kan Döderhultarns inskription
DÖDERHULTAREN 1921 ses vid Eckerns strand 1 km norr om Sandvik.
Enligt hörsägen var det en stenhuggare från Vånevik som utförde arbetet.
Sjöytan låg då ca 2 meter lägre. Inskriptionen är 120 cm lång och 25 cm hög.

7. En gammal kvarndamm där det tidigare fanns en
skvaltkvarn som tillhörde Högatorps by. Den siste mjölnaren var f.d. båtsmannen
Olof Ny, som drev kvarnen fram till 1820-talet. Kvarnen revs i mitten på 1800-talet.

8. I Högatorp föddes
konstnären Axel Pettersson ”Döderhultarn” år 1868 och bodde här med
familjen fram till faderns tidiga död 1877. Hans far lantbrukaren och nämndemannen Per August Pettersson ägde både
Högatorp och granngården Eckerhult. Gården hade brukats av Döderhultarns fars
släkt sedan åtminstone andra hälften av 1600-talet, då gården brukades av Nils
Jonsson och hans hustru Ingeborg Nilsdotter. Gården Högatorp har gamla anor och
återfinns redan i Sten Stures jordebok från 1495.

9. Gården Eckerhult fanns redan på 1300-talet och ägdes av riksrådet Israel Birgersson efter
arv från sin mor Ingeborg Bengtsdotter. På 1500-talet ägdes gården av Gustav
Vasa. Lilla Eckerhult fanns också på 1300-talet. Axel Petterssons
(Döderhultarns) far och farfar ägde gården på 1800-talet. Efter faderns död (september
1877) flyttade änkan och barnen redan följande månad från Högatorp till
Eckerhult.

10. Den förste kände innehavaren av
torpet Ekelund var torparen Nils Andersson och hans hustru Annica
Nilsdotter, som var bosatta här i slutet av 1700-talet. De hade två söner som
var födda på torpet från 1777 till 1780. Enligt kyrkoboken 1822 bodde inhysedrängen
Peter Magnusson och hans hustru Stina Olsdotter i torpet. Stina avled i en
koleraepidemi 1850.

11. ”Skarpesten” vid vägskälet Sjoketorp-Lämmedal. Här
berättas en sägen om Sten Skarpe, som bodde i Järngallra och var
mjölnare vid Sjoketorps kvarn. Skinn Skarpe var enligt sägen elak, hård och
orättrådig. När en gammal fattig gumma lämnat säd till förmalning tog Skinn
Skarpe säd och ersatte det med kalk. Då gumman åt sitt bröd blev hon sjuk och
dog. I en jämn ström rann säd från andra till Skinn Skarpes egna sädeslårar så
han blev en rik man.

Men en dag
låg han död på sofflocket. Skinn Skarpes kropp skulle då föras till Döderhults
kyrka och för att begravas. Eftersom det endast var en smal stig från Sjoketorp
så fick grannarna bära ut liket till vägskälet. Det skedde en lördag och
bärarna orkade nästan inte med uppgiften så när de kom till vägskälet så
hittade ställde de kistan på en slät av sats på stenen och så fick den stå till
följande dag då man fortsatte med kistan på en vagn mot kyrkan. Hästarna orkade
inte hela vägen så man fick byta hästar vid nästa by.

När man kom
fram var det söndag eftermiddag och präst och kyrkfolk hade gått hem så
begravningen fick skjutas upp till nästa söndag och kistan ställdes i kyrkans
vapenhus. I intilliggande gården Kyrkeby kom under veckan två ”knallar”
(försäljare) och vid kvällsbrasan berättade husfolket om händelsen med den
tunga transporten av Skinn Skarpe och de menade att det var så tungt att forsla
honom för att han hade så många oförlåtna synder.

”Knallarna”
bestämde sig för att sätta en stor och kraftig piga på prov så de lovade henne
att hon skulle få ett klänningstyg om hon gick in i vapenhuset, öppnade kistan
och kramade om liket. Klänningstyget var mer lockande än skräcken för liket så
hon gav sig iväg och utförde uppdraget men det hemska var att Skinn Skarpes arm
fastnade och han började tala och bad henne att bära in honom i kyrkan. Där
inne satt en liten gumma på en av de främsta bänkarna. Skinn Skarpe bad om
förlåtelse och pigan bar honom tillbaka till kistan. Då släppte Skinn Skarpe
taget och pigan sprang vansinnig och vild ut i skogen.

Denna sägen är mycket gammal och lär ha
berättats av en mycket gammal kvinna som bodde nära Döderhults kyrka samt av en
75-årig man från Lämmedal på 1950-talet och han hade hört det av sin morfar som
var född 1822 och han hade hört det av sina föräldrar.

Skarpestenen
finns kvar men avsatsen där kistan ställdes under natten blev bortsprängd då
vägen breddades.

12. På 1500-talet hade gården Sjoketorp/Skiokatorp på sluttningen ner mot sjön Hulteglan/Hulteglänn samma
ägare som Solberga/Fredriksberg nämligen fogden Jon Elofsson från Barkestorp
(strax norr om Kalmar). Hans son Claes Jonsson ärvde gården men hade oturen att
välja fel sida i kampen mellan hertig Karl (Gustav Vasas son) och kung
Sigismund som var kung i både Sverige och Polen. Claes Jonsson var därför tvungen
att fly från Sverige till Polen år 1599.

13. Sjön Hulteglan/Hulteglänn. Vid
sjöns bortsida bodde enligt sägnen en slug och djärv man vid namn
Sjöholm som studerade fåglarnas flygkonst och som så gärna ville flyga. Han
gjorde sig vingar av björknäver som han band fast på armarna och så en dag när
det var stark västlig vind tog han sig upp på berget Korpaklangen bortom stugan
och hoppade ut från stupet. Han flaxade med vingarna och flög en bit men så mojnade
vinden och han hamnade med ett plask mitt i Hulteglänn. Han hade riktig tur för
Karl-Johan i Järngallra var ute med sin eka och tittade till sina nät. Han
trodde att ett sjöodjur något slag hade fastnat i nätet men det var ju en
gammal bekant! Det är okänt om Sjöholm fortsatte med sina flygövningar.

14. Målar-Larses stuga revs 1908. Här bodde Målar-Lars som
var vagnmakare som målade vagnarna med egentillverkad färg som satt kvar så
länge vagnen existerade. Att tillverka färg ansågs som trollkonst och varje
målare hade sina knep och blandningar.

15. Strax innan man kommer fram
till Lämmedal finns en gammal husgrund efter den gamla skomakarestugan, Sandersborg. Stugan fanns omkring 1770
till 1880. Här bodde och verkade flera byskomakare bland annat Sven
Zanders och Nils Andersson i början av 1800-talet och Sven Olsson i början av
1900-talet.

16. Lämmedal är en av
Döderhults äldsta byar och ägdes på 1300-talet av riksrådet Israel Birgersson. Gården
var rusthåll för husartorpet i Ramshult. Här finns i dag många hus som
härstammar från 1700-talet. Här finns också socknens äldsta missionshus, numera
bostad.