Digerhuvud, Naturreservat

Naturreservatet Digerhuvud sträcker sig längs Fårös nordvästra kust, från Lauterhorn i sydväst till Helgumannens fiskeläge i nordost. Genom reservatet löper en belagd bilväg som gör områdets olika delar lätta att nå. Tidvis kan det vara många besökare här, men områdets raukar räcker till alla – du kan alltid hitta en egen rauk att bestiga, undersöka eller vila ryggen mot.

Raukarna varierar i höjd från någon meter upp till 8 meter. De yttersta raukarna står en bit ut i vattnet och bearbetas fortfarande av havets vågor. Innanför raukfältet löper en låg klint, och innanför denna utbreder sig ett upp till 200 meter brett klapperstensfält som nästan helt saknar växtlighet. Ännu längre in vidtar en lågvuxen skog av vindpinade strandtallar.

Den gotländska berggrunden är till stor del uppbyggd av korallrev som bildades i ett tropiskt hav för cirka 430 miljoner år sedan, under silurperioden. Mellan dessa fossila rev ligger packar av lagrad kalksten och lerig märgelsten. Efter den senaste istiden, för drygt 10 000 år sedan, täcktes Gotland till en början helt av vatten. Befriat från ismassornas tyngd höjde sig dock landet så småningom långsamt över havsytan. Där land och hav möttes, kunde vågorna bearbeta berggrunden. Själva revkropparna motstod vågornas nötning bättre än de omgivande skiktade bergarterna, och när vattnet drog sig tillbaka kunde de stå kvar som isolerade stenpelare – raukar. Raukarna består alltså av hård, olagrad kalksten och är lämningar av de forntida rev som kom att ge upphov till dagens Gotland. Både revkalkstenen och den lagrade kalkstenen är rik på fossil av de många olika slags djur som levde på och vid reven: stromatoporoidéer, koraller, snäckor, bläckfiskar, mossdjur, armfotingar och sjöliljor.