Inre Kilsviken, Naturreservat

Kilsviken är av stor betydelse för häckande och rastande våtmarksfåglar. Här kan du gå bland beteshagar, ta en fika på någon av rastplatserna eller besöka något av områdets tre fågeltorn.
Det rika fågellivet i Kilsviken är till stor del ett resultat av att bönder genom slåtter och bete i sekler skapat speciella strandängsmiljöer. Resultatet av boskapens och bondens påverkan blev en miljö med rik strandängsflora och insektsfauna som är karakteristisk för en fågelrik våtmark. Idag betas de västra delarna med kor och de östra delarna med hjort.

Reservatet bildades för att bevara och vårda ett sjö- och hagmarkslandskap av stor betydelse för häckande och rastande våtmarksfåglar och samtidigt ge allmänheten goda möjligheter att studera området utan att störa fågellivet. Området ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden, Natura 2000. Kilsviken bedöms som internationellt värdefull rastlokal för våtmarksfåglar och regeringen förklarade 1988 området som ett Ramsarområde.

Djur och växter

Våtmarksfåglar som återvänt efter decenniers frånvaro sätter nu sin prägel på Kilsvikens strandängar. Till karaktärsarter för strandängarna räknas grågås, kricka, årta, gräsand, bläsand och skedand och bland flera vadare så som rödbena, enkelbeckasin, grönbena och mindre strandpipare.

Stora skaror änder, gäss och vadare rastar nu vår och höst. Under framförallt tidig vår patrullerar havsörnar regelbundet av viken och orsakar uppflog bland sjöfåglarna. Intressant är att det i området också förekommer flera arter som är beroende av stora områden med vass såsom skäggmes, brun kärrhök och rördrom.

Inför ditt besök

I naturreservatet finns markerade leder, tre fågeltorn, rastplatser, informationstavlor och torrtoalett. Avståndet mellan parkering och fågeltornen är ca 500-1000 meter. Lederna är smala och underlaget är ojämnt.