Kolbotten

Förhöjningen i landskapet som du kan skymta här är
rester av en gammal kolmila. Om man gräver i marken kommer det ganska snart upp
rester av gammalt kol som härstammar från 1800-talet och 1900-talets början.
Att kola under hösten var ett sätt för bönderna att dryga ut inkomsten på
mindre gårdar. Veden högg man året innan så att den skulle hinna torka ordentligt
innan den lades i milan. Vanligtvis användes både löv- och barrträd, helt
enkelt den typ av virke som man kom över och som behövdes röjas, fällas eller
gallras. Milan täcktes sedan med ris, mossa, stybb och jord för att reglera
lufttillförseln och förhindra att veden brann upp. Efter omkring 10 dagars
noggrann övervakning var kolen klar.

Den första varianten av kolmilor saknade skorsten
och var en långsam process. När man sedan började använde skorstensförsedda
milor i början av 1900-talet blev kolningen betydligt mer effektiv. Tack vare
skorstenen kunde man reglera draget med hjälp av en kanal och kolkvaliteten
blev därmed bättre. Kolningsprocessen är en torrdestillation vilket innebär att
temperaturen måste komma upp i 270 grader innan kolningen startar.

Anledningen till att det behövdes så mycket kol i
början av 1900-talet var att man fortfarande eldade med kol för att framställa
tackjärn i stora masugnar. Kort därefter ersattes kolet med stenkol och idag
tävlar ståltillverkarna om vem som kan erbjuda det mest klimatneutrala stålet
på marknaden. Bondens extrainkomster från koltillverkningen är borta sedan
länge även om det återigen finns småskaliga producenter av riktigt bra
grillkol.