Silforssågen, Långhed

Silforssågen utveckling från 1880-talet

Hässjån som ett led i samhällsutvecklingen i Långhed har alltid varit viktig och människan hade formågan att fånga dess kraft.

Det första sågverket i Silfors, vid Silforsfallet, i Hässjaån, startades 1880 av Per Andersson. Troligen ser Per möjligheten att förvara virket, i sjön Sillen, så det höll sig vått innan själva sågmomentet. Tio år senare sålde han det vidare till hemmansägare Anders Olsson, nr 4, och Jon Olsson, nr 5, i Gäddvik Alfta.

På 1880-talet byggdes flottningen upp. Som ett led i detta bjöds kunskap in från bl.a. Värmland där de flottats tidigare. Duktigt folk kom hit för att hjälpa oss att få åarna användbara till flottning och undvika att timret fastnade.

Säsongsarbetare flyttade nu till Långhed och nya yrkeskategorier kom till trakten för lönearbete. Detta innebar stora förändringar för trakten och nya människor slog sig ned och utvecklingen gick vidare. Byn Långhed utökades med boende och samhällsutvecklingen tog fart med affärer, service och även en nykterhetsloge. För att kunna såga brädor nyttjades kraften i Silforsfallet genom ett vattenhjul. För att hantera stockar och brädor användes till en början handdragna vagnar på räls. Verksamhet i sågen pågick i första hand från vår till höst däremellan fanns det jobb i skogen.

I början av 1908 byggdes sågen om och Silfors Sågverks AB startades. Chef var disponent Olof Lindström. I början av 1920-talet tyngdes bolaget av stora skulder men man lyckades komma överens med långivarna och därefter var det några tuffa år att få sågen på fötter igen. Från 20-talet och fram till andra världskriget var tuffa ekonomiska år för Sverige och även för sågverksindustrin. 1938 byggdes en kraftstation vid Hässjaån och under 40-talet blomstrade sågen bl.a. för att man byggde 3 kolugnar för framställning av gengaskol. Stockholm och Uppsala var de främsta marknaderna för kolen. Under krigsåren, 1940-41, stod sågen still och enbart kol såldes.

Under denna tid levererade företaget även meterved till bränslekommissionen för att försörja huvudstaden med brännved. Denna verksamhet låg i Röstabo.

För att ta vara på spillbitar, ribb, bakar och vargar, byggdes kolmilor, vid Hässjåns norra sida, för att göra kol som sedan såldes till uppköpande bruk. Sista kolmilan kolades 1958.

Sågverksindustrin blomstrade på 50-talet med höga virkespriser. Under den här perioden var det liv och rörelse överallt i Silfors mestadels relaterat till sågverkets verksamhet. Ett stort antal personer jobbade vid sågen med allt från enkla småsysslor till mer avancerade sysslor som krävde en stor kompetens och erfarenhet. Det fanns personalbostäder i huset som hette Kasern.

I slutet på 50-talet och in i 60-talet skedde en stor modernisering av verksamheten med bl.a. övergång till truckhantering i brädgårdarna och en mer mekanisk sortering av inkommande virke. Nästa stora steg i utvecklingen skedde i början av 70-talet då man genomförde stora investeringar för att ytterligare modernisera verksamheten. Tyvärr blev dessa investeringar alltför betungande och slutade med en konkurs 1986. Flera försök att återstarta verksamheten gjordes men allt slutade med att sågen lades ner 1993.