Bergsbruk, Skinnskatteberg - Färnaleden

Bergsbruk

Med Bergsbruk menas brukandet av
berget. Sten rik på mineraler och grundämnen som Järn, Koppar, Cerium och
liknande kan brytas och bearbetas för att utvinna grundämnen. Dessa grundämnen
är bland annat viktiga beståndsdelar i dagens metaller med vilka vi kan
tillverka saker som verktyg, bilar, byggnader, elektronik och batterier.

Bergslagen

Bergslag var ursprungligen
beteckningen på den grupp av bergsmän i ett område som hade bergsprivilegier (rättighet
att bedriva bergsbruk). Benämningen kom sedan med tiden att uppfattas som hela
regionen där dessa bergsmän verkade. Efter att man upptäckt fyndigheter av
malmkroppar i området runt Skinnskatteberg, då kallat Skinsäckaberg, utfärdade
Drottning Margareta år 1366 privilegier för ”Bergsmännen på Skinsäckaberg”.
Brytning av mark och gruvor inleddes för att nå järnet och de andra metallerna
nere i berget. En av de äldre gruvorna här i trakten är Korphyttan, vilken
omnämns i Jordeboken så tidigt som år 1552. Här i kommunen har vi även ett av
världens mineralrikaste områden, Bastnäs gruvfält, där bland annat grundämnet
Cerium först dokumenterades. Båda dessa gruvor ligger i kommundelen
Riddarhyttan.

Bergslagen organiserades av Bergskollegiumet,
ett centralt ämbetsverk i Sverige som var aktivt åren 1637–1857.

Brytning

I dag bedrivs modernt bergsbruk
via gruvdrift eller dagbrott med avancerade bergsborrande maskiner, dynamit,
grävmaskiner och dumprar. Men för hundratals år sedan, före krutanvändningen,
var metoderna mer primitiva. En vanlig brytningsmetod var då Tillmakning, där
man eldade vid gruvans bergvägg. Hettan och temperaturväxlingarna skapade
sprickbildning i berget, som bit för bit kunde hackas loss för hand med spett, slägga
och hacka. Ibland nyttjades även nedkylande vatten för att snabba på
tillmakningens temperaturväxlingar. Brytningen på denna tid var ett mycket
fysiskt krävande och riskabelt arbete, inte minst på grund av risken för
stenras och gasbildning i gruvans gångar.

Kolning

För att sedan smälta ut järnet ur
det brutna stenmaterialet, för att kunna gjuta järntackor, byggdes masugnar vid
länets hyttor för att rosta malmen. De stora ugnarna värmdes upp av mängder av träkol
och denna kol behövde ständigt produceras på plats. Här spelade skogen en
avgörande roll. Stora mängder timmer gick åt till bergsbruket vilket även blev
en bidragande faktor till att trakthyggesbruket (stora hyggen och
återplantering av skog) utvecklades i området. Kolet tillverkades genom att
hårt arbetande Bergsmän och Kolare fällde träd och travade timmer och ved tätt
sammanslutet i Kolmilor. Veden täcktes av Stybb (en blandning av kolpartiklar
och sandjord) för att veden skulle kolas långsamt i en kontrollerad miljö, och
inte bara brinna upp. Den syrefattiga förbränningen resulterade efter dagar av
milning i träkol. Milningsarbetet var krävande då milan, efter uppbyggnad och
tändning, behövde bevakas dygnet runt, så att inte milan skulle Slå (antända
med öppen låga). Efter att milan rivits och kolet svalnat transporterades det till
masugnarnas stora kolhus i väntan på att användas som bränsle i masugnarna.

Kolbottnar

Alla de kolbottnar man i dag kan
finna i dessa skogsmarker vittnar om hur omfattande kolmilningen var under
bergsbrukets glansdagar här i Bergslagen. Denna informationsskylt är placerad
vid en kolbotten, där ni kan se resterna efter en kolmila. En kolbotten känns
igen på sin vanligtvis runda yta på mellan 5–15 meter i diameter, vilken
utgjorde en resmilas bas. Inom kolbotten växer inte sällan tätt växande unggranar.
Det fanns även så kallade liggmilor som resulterar i en annan form på kolbotten.
Men resmilan var den vanligaste varianten här i området. Stora delar av skogen
avverkades till fördel för kolproduktionen till masugnarna och kolmilorna var
utspridda nästan överallt i skogarna. Vid varje mila återfanns även ofta en
kolarkoja där kolarna bodde medan de vaktade milan.

Bergsbruket i området i dag

Kommunens sista gruva att stänga
ner var Bäckegruvan i Riddarhyttan år 1979. Idag är Skinnskattebergs alla
gruvor, med tillhörande anrika byggnader, i stället ett fascinerande kulturarv.
Idag bedrivs alltså inget storskaligt bergsbruk på orten, men i stället finns i
dag en mängd kulturhistoriska upplevelser att ta del av i dessa vackert rustika
miljöer, som till exempel guidningar, konstutställningar och konserter. Då och
då besöks området av internationella aktörer som söker efter potentiella mineralfyndigheter
att utvinna. Men hittills har dessa moderna prospekteringaktiviteter inte lett
till någon återuppstånden brytning här i Skinnskatteberg. I dag är det Bergsstaten,
ett särskilt beslutsorgan inom den svenska statliga förvaltningsmyndigheten
Sveriges Geologiska Undersökning (SGU), som har i uppgift att handlägga ärenden
som rör prospektering och utvinning av mineral i landet.

Kolarbyns kolmila

Traditionen, kunskapen och
hantverket kolmilning förs i dag vidare via småskalig tillverkning av träkol. Här
i Skinnskatteberg har man, inne i Kolarbyn, sedan 2007 årligen byggt och tänt
en kolmila på traditionellt vis. Denna uppskattade och välbesökta upplevelse
kan även SLU Skogsmästarskolans elever vara en del av via en högskolepoängsgrundande
kurs i kolning och skogshistoria. Då bygger eleverna tillsammans med våra
lokala eldsjälar upp en mila inne i Kolarbyn, vilken traditionsenligt brukar
tändas varje år i mitten av augusti. Efter ett antal dagars passande av milan,
rivs milan och träkolet används av lokalbefolkningen under sensommarens
fridfulla grillkvällar.

Besök gärna Kolarbyns mila, inne i
Kolarbyn Eco-Lodge, för att ta del av de informationsskyltar om milning som
finns där. Vänligen respektera dock att det finns inbokade gäster inne i
Kolarbyn Eco-Lodge som just nu njuter av tystnaden och naturen.