Hammarby - Smedby, Naturvårdsområde

Doften av backtimjan, ljungpiparens vemodiga vissling och, om du har tur, rosenskimrande gräshoppors brummande – Stora alvarets sällsamma och karga natur bjuder på många upplevelser!

Naturen på Hammarby och Smedby alvar är en mosaik av alvarets skiftande miljöer. Stora delar utgörs av alvarets typiska grusmarker och hällar. Här och var breder torr- och fuktängar ut sig, likt gröna öar. Väster om Storåsen, en höjdrygg som löper genom reservatet i nord-sydlig riktning, finns ett pärlband av våtmarker och vätar.

Tunna jordar, höga sommartemperaturer med torka som följd och bete – så är förhållandena för alvarets invånare. I denna mycket speciella miljö finner vi växter som härstammar från såväl tundrorna i fjällen som från Medelhavsländerna. Även bland djuren finns udda arter, till exempel alvarsnäckan. Öland är enda platsen i hela Nordeuropa där man hittat denna raritet.

Alvaret är ett kulturlandskap, skapat av människan och hennes betesdjur. Betet har tuktat växtligheten i tusentals år – ingen växt har kunnat ta över och konkurrera ut de övriga. På din vandring genom reservatet har du möjlighet att få se många olika växter. På torrängarna växer backtimjan, bergskrabba, pimpinell och såpört, i kalkfuktängarna slåtterblomma, sumpgentiana och tätört. Till grus- och hällmarksalvarets flora hör ölandssolvända, sandlök, alvarmalört och vit fetknopp. En karaktärsart för området är tok, en lågvuxen buske med gula blommor som i Sverige endast växer vilt på Öland och Gotland.

Tre kilometer ut på alvaret ligger Storåsen, en höjdrygg i nord-sydlig riktning. Storåsen dämmer en del av alvarets vattenflöden, och har på det viset skapat ett pärlband av vätar och fuktängar längs sin västra kant. När man vandrar längs alvarvägen och kommer fram till Storåsen finns husgrunder. Fortsätter man sedan alvarvägen österut passerar man ett stort flyttblock med skålgropar. Vägen fortsätter sedan på andra sidan mittmuren från Skärlövs alvar ända till Skärlöv. Längs hela Storåsen där jordlagret är tjockt växer sig träden höga; främst tall och björk. Enbuskarna blir här flera meter höga och bildar täta ridåer tillsammans med träden.

I dessa trakter tror man att människor bodde redan på stenåldern. En bit in på alvaret finns ett stort flyttblock med skålgropar. Ända in i modern tid har ölänningar offrat mynt och pannkakssmet i groparna, för att få hjälp och vägledning i tillvaron. Kanske är det en tradition som är många tusen år gammal.