Mosselbodarna

Räknat
i brukad jord är Mosselbodarna det största fäbodstället i Floda socken. Vid
storskiftet 1806-1812 uppgick den brukade arealen till 422 tunnland och ett
kappland. Antalet delägare uppgick då till 59.

Men
det är också ett av socknens äldsta fäbodställen. Det omnämns redan 1548 och
1557 uppgick antalet sommarbetande kor till 45. År 1664 hade ”Fagerbärget” åtta
delägare.

Mosselbodarna
ligger i en sydsluttning och över 60 meter skiljer de lägsta delarna från de
högsta. Fäbodstället är uppdelat i flera hus-grupper som numera är åtskilda av
skog.

Vid
”Stafbergs stannsta”, en av många platser där vallpojkarna och vallflickorna
rastade när de vallade djuren, ska blixten ha dödat en hop kor.

Så
sent som sommaren 1957 gick 45 kor på bete vid fäbodarna.

Djurhållningen
upphörde i början på 1980-talet och Jönses Britta Olsson-Eriksson, född 1911, i
dagligt tal kallad Västgöt-Britta, var sista fäbodkullan. När hon hösten 1982
flyttade hem med sina fyra kor, några ungdjur och en gris avslutade hon en
flera hundra år gammal epok.

I
en kulturhistorisk miljöanalys klassas Mosselbodarna som ett område med stort
kulturhistoriskt och miljömässigt värde. Vid inventeringen av Dalarnas ängs-
och betesmarker 1988-1990 konstaterades att de rester som finns kvar av
slåttervegetationen har mycket lång kontinuitet och är av högt värde.