Våmhuskölen, Naturreservat

I det kuperade landskapet på Våmhuskölen blandas spåren från gamla tiders fäbodbruk med framtidens gång mot urskogslandskap. Här bjuder de vida myrarna och karga tallskogarna besökaren på en urskogsliknande natur där bara fantasin sätter gränser.

Besöksinformation

Vägbeskrivning, parkering och vandringstips

Om du vill ta vandringsleden som går till Skuråsen, finns en liten parkeringsplats 4 km norr om Kölkojan, strax norr om vägen som går in till masten. Se kartlänk under "Hitta hit". Här finns en vägskylt som det står "692 möh" på. Denna parkering plogas även under vintern.

Vid vägskylten börjar stigen som är 11 km enkel väg. Den går förbi Malmborgskojan efter 5,3km (låst stuga), samt ett vindskydd efter ytterligare 1,2 km. Leden går både i Norra Mora vildmark och Våmhuskölens naturreservat.

Från Mora: Våmhuskölen ligger drygt 5 mil norr om Mora. Åk Riksväg 70 och sväng av vid Rot. Cirka 3 mil norr om Rot efter väg 1029 till Lillhärdal passerar du en stor parkeringsplats för skoteråkare, den kallas för Kölkojan. 2,5 km norr om parkeringsplatsen ligger reservatsgränsen till Våmhuskölen.

Köl som skiljer vatten åt

Våmhuskölen är en del i ett stort vildmarksområde, fritt från vägar, som angränsar till naturreservaten Stopån, Anjosvarden och Norra Mora Vildmark. Kölen är belägen 600–700 meter över havet och är det högland som skiljer Dalälven och Ljusnan åt. Läget ger ett klimat med hög nederbörd och långa vintrar.

Unikt växt- och djurliv

Under sommarhalvåret träder stora ytor av myrmark fram med guldgula mattor av starr och säv. Klimatet i kombination med berggrunden, som består av granit och porfyr bildar ett artfattigt men unikt växt- och djursamhälle.

Fina fåglar och lysande lavar

Myren besöks av ett flertal spännande fåglar - den stora, tunga skogsfågeln tjädern och den lilla nätta dalripan. Den som har tur kan även få syn på den ståtliga sångsvanen, som till skillnad från knölsvanen har gul näbb och inte orange. I den glesa skogen finns gott om torrakor. Det är träd, här mest tallar, som dött men som envist står upprätta. Torrakor är ett perfekt vardagsrum för både insekter och lavar. Den spektakulära varglaven är en av dess invånare som hittar fäste på de torra träytorna och överraskar med sin gulgröna nästan lysande färg.

Slåtter, bete och eld har satt sin prägel

Skogarna är till viss del nästan som gamla urskogar och där bor arter som är vanliga för just denna skogstyp. Tallskogarna här växer så långsamt att tiden får andra dimensioner. Myrvegetationen bär fortfarande spår av slåttern, som bedrevs här kring förra sekelskiftet. Det är svårt att tänka sig att folk tog sig ända hit, långväga från närmaste byar, för att skörda myrhö.

Den glesa skogen verkar vild och orörd men området har en historia av fäbodbruk och skogsbruk. Här gick under 1800-talets somrar betesdjur från byarna Heden och Bäck. På den tiden hördes vallkullornas kulande och näverlurtoner som fortplantade sig i landskapet. Betet bidrog troligen till de glesa skogarna som lever kvar än idag medan myrarna hölls öppna av slåttern.

Enstaka torra somrar har även bränder härjat i området och lämnat öppna ytor som vitmossan delvis har lagt beslag på.

Och du - passa på att öva dina färdigheter i kulning ute på myren. Vem vet? Vallkullorna kanske svarar!?