Kvill, Naturreservat

I Kvills naturreservat kan du uppleva ett småskaligt odlingslandskap, som var en vanlig syn i dessa trakter förr i tiden. Mitt i de öppna markerna står Kvilleken, Sveriges grövsta ek med en omkrets på 14 meter. Detta är utan tvekan landets mest kända trädjätte!

Berömt träd

Kvilleken, eller Rumskullaeken som den också kallas, är inte bara Sveriges grövsta ek utan sannolikt också den äldsta. Redan 1928 förklarades Kvilleken som naturminne. När man 2014 beräknade trädets ålder kom man fram till att det var 850 ± 100 år. Trädet kan alltså ha firat sin 1000:e födelsedag. Förr betraktades Kvilleken som helig och man ska då ha offrat under dess krona. Men trädet har också tjänat som redskapsbod under århundradena, så synen på trädet har skiftat!

Fler värdefulla träd

Kvilleken må vara naturreservatets äldsta men här finns flera andra ålderstigna ädellövträd. De flesta är ekar men ask, alm och lönn förekommer också. Trädens skrovliga bark är växtplats för flera ovanliga lavar som gulpudrad spiklav, sotlav och almlav. I de håligheter som med tiden bildas i träden häckar bland andra mindre hackspett och stare.

Brukad mark

I de trädklädda betesmarkerna finns flera spår som vittnar om forna människors brukande. Du kommer till exempel få se många högar med sten. Stenarna har med stor möda brutits ur jorden och lagts på hög i odlingsrösen. Mycket arbete har också lagts på att gräva diken. Rösen och diken berättar för oss att betesmarken tidigare brukats som åker.

Blomsterfägring

Om sommaren bjuder de öppna, buskrika betesmarkerna på blomsterprakt. Ögonfröjd och doftupplevelse för oss, livsavgörande för alla de insekter som lever av nektar från blommande örter och buskar. Artrikast är det framför allt vid odlingsrösena och i den öppna betesmarkens sydöstra del. Slåttergubbe, rödkämpar, jungfrulin är bara några exempel på blommor du kan få se. Stilla, soliga sommardagar fladdrar många olika fjärilar runt bland blommorna, bland annat de mindre vanliga arterna silversmygare och mindre bastardsvärmare.

Rumskullaeken - störst och äldst

Rumskullaeken eller Kvilleken som den också kallas är Sveriges äldsta och största träd och en av de grövsta ekarna i hela Europa. Omkretsen i brösthöjd är 14 meter. I slutet av 1930-talet gjordes en noggrann utredning om Kvillekens ålder som kom fram till 950 år. Det innebär att den vid det här laget har passerat 1000 år och sannolikt är landets enda tusenårsek.

För tusen år sedan befolkades Sverige av vikingar, och det var över femhundra år till Gustav Vasa skulle bli kung. För tusen år sedan var också Kvilleken en liten planta. Nu utgör den ett ståtligt monument över det gamla odlingslandskapet, och vår historia. Den är numera helt ihålig och stagas idag upp av en wirekonstruktion för att inte fläkas isär utan överleva och upplevas av besökande även i framtiden.

Eken var tidigare naturminne men ingår numera i naturreservatet Kvill och ligger ungefär två mil NV Vimmerby. Kör mot Rumskulla från Vimmerby eller Mariannelund och sväng mot Norra Kvills nationalpark. Härifrån är vägen skyltad fram till eken. Parkering med toalett finns intill reservatet och gångstigen fram till eken är tillgänglighetsanpassad. Det finns rastbord intill eken.

Ekens vacklande hälsa

Den välkända Kvilleken har sedan 2012 uppvisat allt mer vacklande hälsa. Analyser har pekat på flera orsaker till att trädets kondition försämrats:

• Det järnband som tidigare fanns runt Kvilleken försvårade näringstransportenmellan kronan och rötterna.
• 2012 och 2013 led Kvilleken utav svåra angrepp av fjärilsarten ekvecklare varslarver konsumerade ekblad. Med färre antal ekblad producerade trädet mindremängd kolhydrater till rötterna.
• På grund av minskad transport av kolhydrater från Kvillekens bladverk har rötterna delvis dött. Med ett minskat rotsystem har mindre näring kunnat tas upp från marken för att föras upp till kronan. Detta har i sin tur lett till att trädets bladverk reducerats ytterligare.
• Dessutom lider Kvilleken av svampsjukdomen mjöldagg. Denna sjukdom harsannolikt försvagat trädet än mer.

Flera åtgärder för att rädda Kvilleken har genomförts av trädvårdsexperter.2013 byttes det tidigare järnbandet ut mot en ny typ av vajer-konstruktion som är mer skonsamt för barkens näringstransport. Lager med finfördelat lövvedsflis, s.k. mulch, har tillförts marken. Detta lager skall tillföra rötterna näring i ett lagom tempo samtidigt som det skyddar ytliga rötter mot trampskador. Lövverket har sprayats med ett särskilt ekologiskt algextrakt för att skapa mer gröna löv, som i sin tur kan generera mer kolhydrater ner till ekens rötter. Länsstyrelsen följer kontinuerligt trädets status och bedömer fortlöpande om det finns behov av ytterligare insatser.

Eftersom många besökare klättrade i trädet, vilket ledde till skador, är det inte längre tillåtet att komma närmare eken än det kättingstaket som omgärdar eken. På grund av ekens numera ganska dåliga kondition är flera av de grova grenarna döda eller döende och det finns risk att dessa faller ner. För att indra skador på besökare har det nu byggts en trägärdgård på behörigt avstånd från dessa grenar. Respektera denna gräns både för din egen och ekens skull.

Eken i historien

Rumskullaeken beskrevs redan 1772 av häradsfogden Magnus Gabriel Craelius i boken ”Försök till ett landskaps beskrivning”. Redan för ungefär 230 år sedan kunde man stå inuti trädet och använda det som redskapskjul. Craelius skrev: ”Wid den ryktbara digerdöden, och inom 150 år efter densamma, synes de största här i orten wäxande ekar först runnit up utur jorden, och finnes wäl ännu några som äro äldre, ibland hwilka en som ännu är färsk och står på Lieutnants bostället Norra Qvills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne; bönderna på bostället bruka henne annars, som redskaps skjul, att där uti, för wäta förwara årder, harfwar och häckar.”

Eken - bostad för många

Eken (Quercus robur) anses vara den organism som utgör livsrum för flest andra arter i vårt land. Det är egentligen inte så konstigt. Dess storlek gör att det skapas många olika mikromiljöer och den blir mycket gammal. Livsmiljöer som finns i gamla ekar är håligheter, olika stadier av död ved, den levande veden, rötterna, trädkronan med löv och ollon, den solbelysta stammen med skrevor och sprickor och den skuggade sidan av stammen med betydligt svalare klimat. I alla dessa miljöer lever olika arter. I håligheter i trädet bildas så kallad mulm. Detta är sågspånsliknande rester efter gnag, spillning, fågelbon med mera. Ekmulmen är hemvist för många sällsynta insekter. Det är främst lavar, svampar och insekter som utnyttjar eken som livsmiljö. Det är minst 1500 olika arter som är mer eller mindre beroende av eken. Merparten av dessa lever i och på öppet stående jätteekar.