Nattens pärla

Gud, jag andas ut min ensamhet, jag andas in att jag är din.

Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. Ps 139:7-12

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Så har människor ropat i alla tider, så ropade också Jesus på korset. Ibland möter vi Natten. Inför död, sorg, det meningslösa lidandet, finns ingen lindring. Kanske kan vi åtminstone hoppas att vi inte är övergivna, även om det kan kännas så. Hoppas att inget djup är så djupt att det inte är i Gud vi landar. Nattens pärla vill vara en medvandrare och påminna oss om att inget mörker är så mörkt att inte Guds ljus kan bryta in.

När svårigheter drabbar, hur kan du hålla fast vid hoppet och inte fångas i bitterhet?