Finntorpets fäbod

Uppodlingen
av Finntorpet torde ha inletts under senare delen av 1640-talet. Det omnämns i
skrift första gången 1655. Gamla handlingar berättar att finnen Per Pålsson
bodde i ”Degerbergstorpet” (nuvarande Finntorpet) 1661.

Nio
år senare blev fastigheten utbjuden till försäljning och köptes av Anders Persson
från Stora Tuna.

År
1686 klagade Johan Eriksson på att han ”inte kunde vara här allena för odjurets
skull”. Sannolikt syftade han på rovdjur.

Vid
storskiftet 1811-1817 hade Finntorpet nio delägare, alla från Djurås.

Sommaren
1933 användes fyra av gårdarna fortfarande för fäbodbruk. Då hade sex delägare
från Djurås och en från Djurmo sammanlagt 23 kor och tre kvigor vid Finntorpet.

När
Petters Britta Olsson, född 1883, hösten 1944 ”buffrade” hem med djuren -
fyra-fem kor och några ungdjur - upphörde fäbodbruket. De fyra kvarvarande
stugorna bar de klingande namnen ”Petters Pers”, ”Mo-Jans”, ”Jöns-Pers”och
”Mo-Saras”.

Finntorpet
har ett mycket stort kulturhistoriskt och miljömässigt värde och vid Dalarnas
museums miljöanalys klassificerades det som riks-intressant.