Kolbotten

Förhöjningen i landskapet som du kan skymta här är rester av en gammal kolmila. Om man gräver i marken kommer det ganska snart upp rester av gammalt kol som härstammar från 1800-talet och 1900-talets början. Att kola under hösten var ett sätt för bönderna att dryga ut inkomsten på mindre gårdar. Veden högg man året innan så att den skulle hinna torka ordentligt innan den lades i milan. Vanligtvis användes både löv- och barrträd, helt enkelt den typ av virke som man kom över och som behövdes röjas, fällas eller gallras. Milan täcktes sedan med ris, mossa, stybb och jord för att reglera lufttillförseln och förhindra att veden brann upp. Efter omkring 10 dagars noggrann övervakning var kolen klar.

Den första varianten av kolmilor saknade skorsten och var en långsam process. När man sedan började använde skorstensförsedda milor i början av 1900-talet blev kolningen betydligt mer effektiv. Tack vare skorstenen kunde man reglera draget med hjälp av en kanal och kolkvaliteten blev därmed bättre. Kolningsprocessen är en torrdestillation vilket innebär att temperaturen måste komma upp i 270 grader innan kolningen startar.

Anledningen till att det behövdes så mycket kol i början av 1900-talet var att man fortfarande eldade med kol för att framställa tackjärn i stora masugnar. Kort därefter ersattes kolet med stenkol och idag tävlar ståltillverkarna om vem som kan erbjuda det mest klimatneutrala stålet på marknaden. Bondens extrainkomster från koltillverkningen är borta sedan länge även om det återigen finns småskaliga producenter av riktigt bra grillkol.