Sätesgården - Medeltida gård

Landskapet öppnar sig och vi når platsen för den medeltida gården. Under ett tiotal år bedrevs här en arkeologisk undersökning under ledning av Torbjörn Sjögren från Kalmar läns museum samt Agneta Hällström. Är vi uppmärksamma kan vi idag hitta lämningar efter minst fem byggnader. Alldeles till vänster om oss innan vi går ut på området finns en mindre kulle som döljer resterna av en raserad ugn/spis. Dessa s.k. spisrösen kan vi finna i alla byggnaderna (utom källaren) vilket tyder på att dessa är gårdens mest påkostade hus. De enklare: bodar, fähus, lador, loge saknade uppvärmning, hade enklare grunder och har därför inte lämnat några spår efter sig.

Går vi till vänster ner mot stranden av Grimmansmålasjön ligger lämningen av två huskroppar med en meterbred gång emellan. Den norra kroppen innehåller ett spisröse i sydost. Kraftiga syllstenar avgränsar husen/huset mot stranden. Möjligen kan man tolka detta som en högloftstuga. I sänkan utanför husen hittades resterna av ett brunnskar. En ram av plankor, ca 2 x 2 meter, omgav en kallkälla. Genom analys av årsringsmönstret kunde konstateras att virket till brunnskaret var avverkat på hösten 1337.

Mitt på gårdsplanen har anläggningens viktigaste hus legat. Idag återstår endast resterna av en nedgrävd källare med måtten ca 8 x 10 meter. Här har skatten från underlydande gårdar i form av smör, skinn, kött m.m. samlats. En ca 2 meter bred trappa ledde ner i källaren och på nedersta trappsteget fanns resterna av en laggad tunna. Om de andra husen var ”välstädade” gjordes desto mer fynd här: ett medeltida hänglås, ett halster, ett centrumbeslag till en träsköld, en ljushållare m.m. De kraftiga murarna samt mängden av förkolnat virke antyder att källaren haft en timrad överbyggnad i ett eller två plan. Här hade förmodligen gårdsherren sin ”representationsvåning”.

Ett hundratal meter norrut finns ytterligare två hus. Det vänstra framträder främst genom den väl avvägda platån och ett stort spisröse. På husets norra långsida skymtar flera syllstenar. Fynden utgjordes av några keramikskärvor samt en tärning i ben. I det högra huset syns syllstenar och röse ännu tydligare. Flera stora tegelstenar av medeltida format hade utgjort bädd i eldstaden. Kanske var detta gårdens badstuga. Här fann man bl.a. ett silvermynt präglat av kung Magnus Eriksson på 1330-talet.

När arkeologerna plockade ihop sina verktyg hade bilden av en betydande stormannagård tonat fram, uppförd någon gång i slutet på 1200- talet och övergiven efter brand ett hundratal år senare. Att den, ännu så länge, anonyma byggherren var en man med makt, kunskap och resurser fanns flera bevis på: det exklusiva fyndmaterialet, husens dimensioner och till viss del byggmaterialet (tegel).

Men där arkeologerna går bet får historikerna ta vid. För några år sen uppmärksammades en beskrivning (gjord av Gustav Vasas sekreterare Rasmus Ludvigsson) av ett medeltida, numera försvunnet, gåvobrev: Gåffuebreff på en gård heter Drötningehult, som her Nils Turesson, riddere, gaff sin tienere Benct Myrck, som han ärfft hade effter sin salige fader her Ture Katilson, riddere. Datum 1313 på hans gård Lybeke. Thette breff försegle hans brödre, her Sten Turesson och her Benct Turesson, riddere.

Vi kan konstatera att Nils undertecknade detta gåvobrev när han befann sig på sin gård Lybeke. I detta fall skall gård tolkas som sätesgård enligt historikerna. Brevet finns också beskrivet från 1600-talet och är där daterat till 1343. Detta verkar mer troligt eftersom Ture Kettilsson dog först i slutet på 1320-talet och innan dess kunde knappast Nils ha ärvt fadern. Detta brev är i och för sig intressant men riktigt spännande blir det först, när man kopplar det till vad som noteras om gården Rostock i jordeböckerna 1558–59: Gården har åker till 4 tunnor och äng till 8 lass samt ’passlig god’ fämark; i Rostockasjön (Roståcken) har den 2 notvarpar och 2 mjärdestånd. Till gården ligger en ö i Rostockasjön som heter ”Lybkehålme” som kan föda två eller tre kiedh …

Tydligen hette holmen Lybecksholme under medeltiden. Men varför skulle Nils ha sin sätesgård just här? Några av handlingarna från Vadstena kloster kan ge oss en ledtråd. 1395 söker sig Nils Turessons brorson Sten Stensson (Bielke) dit för att få lugn och ro samt bli väl omhändertagen på gamla dar. Samtidigt skänker han ett antal gårdar i Algutsboda, Hälleberga och Ekeberga socknar till klostret. Genom en jordebok från 1447 kan dessa gårdar identifieras, 25 fanns i Algutsboda och samtliga låg i socknens södra del. Hur hade Sten kommit över detta jordinnehav? Så här stora godsmassor köper man inte hur som helst, det vanligaste var att de överfördes genom arv eller giftermål. Vi vet att Stens farfar (Ture Kettilsson) ägde jord i trakten och att hans farbrors (Nils Turesson) sätesgård hette Lybecke. Slutsatsen att godsen ursprungligen tillhört Ture (eller en generation före honom), sen vandrat över till Nils (som dog utan bröstarvingar) för att slutligen ärvas av Sten är inte svår att dra.

Vi vet också att Nils ägnade Växjö domkyrka speciell omtanke och de sju gårdar (Getasjö prebende) som under 1300-talet skänktes till en altarstiftelse i kyrkan är troligen en gåva från honom. Dessa gårdar låg i en krans runt Rostockaholme. På starka grunder kan vi alltså idag hävda att gården var en sätesgård för en av våra mest betydande adelsmän under 1300-talet.