Olsbergsområdets fäbodar

I
1664 års fäbodförteckning omnämns inte Olsberget, som sannolikt anlades under
1700-talet. Vid storskiftet 1806-1812 hade fäbodstället nio delägare från
Holsåker och Kyrkbyn i Floda. Deras buffringsväg var 2,5 mil och vandringen
brukade ta sju-åtta timmar.

Just
det stora avståndet ledde till att fäboddriften upphörde relativt tidigt.
Människorna och djuren tog sig relativt lätt till Olsberget, men alla
förnödenheter och redskap fick först fraktas med häst och kärra till Lövberget,
sedan klövjas till Olsens strand för att därefter ros över sjön och slutligen
klövjas uppför Olsbergets sluttning.

I
dag finns bara en av de gamla fäbodstugorna kvar. Men de långa och numera
mosstäckta stengärdsgårdarna och rösena vittnar om forna tiders enorma
odlargärning. Vid storskiftet uppgick den brukade arealen till 51 tunnland och
åtta kappland.

Rosas
Britta Larsson, född 1851, var Olsbergets sista fäbodkulla. Hon hade fyra kor
och några ungdjur när hon i början av 1930-talet buffrade hem för gott.