Granbarkborre, Skinnskatteberg - Färnaleden

Granbarkborren

Den så kallade 8-tandade granbarkborren (Ips typographus) är en 4-5mm lång brun skalbagge som lever i hela Sverige. På varje täckvinges bakre del finns en urgröpning som kantas av fyra så kallade "tänder" därav skalbaggens namn. Granbarkborren kanske är mest känd för att kunna uppträda som en svår skadeinsekt på granar.

Svärmning

Då vårluftens temperatur stiger till +18°C vaknar granbarkborren till liv ur sin vinterdvala för att börja svärma. Hanen söker då efter en lämplig gran att flytta in i. Favoriten är stormfällda granar, men stående försvagade granar lockar också. Barkborren väljer i första han stressade granar som har mindre motståndskraft mot angrepp. En frisk gran klarar vanligtvis enstaka borrhål från insekter genom att pressa ut inkräktaren med hjälp av sin kåda. Men en gran stressad av värme eller att den är planterad på en olämplig plats har svårare att stå emot granbarkborren, som dessutom har en förmåga att angripa i stora antal under svärmning, vilken sker ungefär var 4:e vecka under maj-augusti. Då hanen grävt sin parningskammare under granbarken lockar han till sig upp till fyra olika honor vilka dras till hans doftande feromoner. Efter befruktningen gräver honorna modergångar under barken i trädets längdriktning. Längs dessa gångar lägger hon sina ägg som kläcks en vecka senare. Larverna äter sig fram under granbarken vinkelrät från modergången, vilket skapar granbarkborrens karakteristiska och vackert fjäderlika gångmönster på trädstammen. Fyra veckor senare förpuppas larverna och en vecka därefter kläcks en ny generation av granbarkborrar. 8–10 veckor senare lämnar de unga barkborrarna den förbrukade granen för att söka upp en ny gran att flytta in i. Men då säsongen börjar dra sig mot sitt slut och lufttemperaturen sjunker, gräver barkborrarna i stället ner sig i marken för att övervintra. Övervintring kan även i vissa fall ske inne i grannstammen. Borren sover sedan i väntan på varmare tider och nya svärmningar.

Upptäck angrepp tidigt

Till en början kan det vara svårt att se på en gran om den är angripen eller inte. Men tittar man närmare längs stammen kan borrade ingångshål synas och ett brunt barkmjöl kan ligga i barkfickor, fastna i spindelväv eller ligga runt stammen på marken nere vid rotändan. Mjölet pressar barkborren ut genom ingångshålen genom att skyffla ut mjölet med hjälp av bakkroppen, backandes längs de gnagda gångarna under barken. Ibland syns även granens försvarsmekanism i form av kåda som rinner från ingångshålen. Med tiden skiftar granbarren till en brun-röd färg, faller av granen och granen börjar sakta att dö.

Åtgärder

Genom att regelbundet besiktiga sin skog kan angrepp tidigt upptäckas och då kan en åtgärd vara att så snabbt som möjligt avverka de angripna träden och forsla ut dem ur skogen innan granbarkborrarna hunnit lämna trädet. Man kan även placera ut fällor som lockar till sig granbarkborrarna och därigenom försöka minska populationen av barkborrarna i ett område.

Äldre redan brukade träd känns igen på att barken börjar att ramla av stammen i takt med att granen dör. Dessa kan stå kvar utan risk att åter bli bebodda av granbarkborrar. I stället kan de döda träden bli gynnsamma livsmiljöer för granbarkborrens naturliga fiender. Fienderna består framför allt av olika slags skalbaggar, flugor eller parasitsteklar som livnär sig på granbarkborrarnas larver. Exempel på dessa är styltflugor, parasitsteklar, myrbaggar, kvalster och vissa blomflugor. Andra arter, till exempel allmän barkbock, dubbelögad bastborre och sextandad barkborre, konkurrerar om utrymmet under barken med granbarkborren. Även hackspetten räknas som en viktig fiende, eftersom den gärna äter granbarkborrar. Åtgärder på längre sikt kan vara att sträva efter en blandskog där lövträd gynnas och ståndortsanpassning leder till tall på tallmarker och gran på granmarker. En mångsidig blandskog är nämligen en skog mer tålig mot stora svärmningar av granbarkborre.

Granbarkborrens roll

Även om det är svårare att förstå nyttan med granbarkborren, speciellt på senare år då angreppen varit så omfattande, så har denna lilla skalbagge en roll att spela i vår natur. Den döda ved som granbarkborren lämnar efter sig i en blandskog utgör livsrum för en lång rad organismer under många år. Klibbticka koloniserar döda granar och en rad insekter lever i dess fruktkroppar och den mycelrika veden. Här har granbarkborren en naturlig roll att spela. En förklaring till den mindre naturliga situation som vi har i dag, kan vara att vissa granbestånd är för homogena och har planerats på mark bättre anpassad för andra träslag. Detta ger stressade granar samtidigt som klimatförändringens varmare somrar stressar granarna än mer samtidigt som värme och tillgång till täta granbestånd gynnar granbarkborren.