Listershuvud, Naturreservat

Naturreservatet Listershuvud är ett skogsdominerat restberg på Listerlandet. Här finns ett av Sveriges största avenbokskogsbestånd. Geologin är också spännande, med grottor och fossila strandvallar. Från toppen, 84 meter över havet, har du en vidsträckt utsikt över Hanöbukten och Listerlandet.

Listershuvud och Hanö, som ligger några kilometer österut i Hanöbukten, har många likartade drag och en gemensam geologisk historia.

Tropiskt klimat och istider

Restberget Listerhuvud formades, liksom Hanös och Listerlandets övriga urbergsknallar, i ett tropiskt klimat för ett par hundra miljoner år sedan. När omgivande berggrund vittrade ner blev hårdare delar av berggrunden kvar som restberg i landskapet. Området täcktes sedan av ett tropiskt hav under årmiljoner och urberggrunden överlagrades av kalksten från snäckskal och andra rester från djur och växter i havet. När området åter steg upp ur havet nöttes det mesta av den mjukare kalkstensberggrunden bort och restbergen kom åter fram.

Vid Listershuvud finns kalksten fortfarande kvar på bergets lägre liggande delar och här finns såväl trattformiga hål, så kallade doliner, som grottbildningen Hallahåle. Hallahåle är Blekinges enda kalkstensgrotta. Den är inte öppen för allmänheten.

Under de senaste årmiljonernas istider har Listershuvud formats till en drumlinbildning. Isar har skrapat bort löst material från bergets östra och nordöstra delar och här lämnat kvar brant stupande bergsluttningar. Samtidigt har morän (osorterat löst stenmaterial) släppts från isen på bergets väst- och sydvästsida och här givit en mer flackt utsträckt profil. Udden Kråkenabben i söder är ”svansen” på Listershuvuds drumlinbildning.

Efter att den senaste istiden upphörde här, för cirka 14 000 år sedan, har Östersjöns strandlinjer varierat kraftigt. Idag finns serier av välbevarade strandvallar och klapperstensfält från högsta kustlinjen, cirka 53 meter över dagens havsytenivå, och neråt längs Listershuvuds sluttningar. Dessa har bildats längs tidigare strandlinjer, där havet har sorterat och omlagrat lösa avlagringar. Den lägst liggande strandvallen, Litorinavallen, är mycket tydlig vid Listershuvud och löper längs kustlinjen på cirka 7,5 till 9 meters höjd över dagens havsytenivå. En naturstig med informationsskyltar finns för dem som vill lära sig mer om det geologiska förloppet, från istidens slut till nutid.

Läs mer om Listershuvuds och Östersjöns utveckling sedan den senaste istiden i faktarutan ”Geologiska stigen” nedan.

Mycket avenbok

Naturreservatet har en varierad vegetation. Berget är inbäddat i ädellövskogar av främst bok och avenbok. Den cirka 80 hektar stora avenbokskogen är ett av landets största sammanhängande avenbokbestånd. Delar av ädellövskogarna har naturskogskaraktär. Floran är mycket rik, vilket till stor del beror på den kalkrika jordmånen.

Fågellivet är rikt i skogarna, med bland annat ett stort bestånd av stenknäck och regelbunden förekomst av mindre flugsnappare. Smalgrynsnäcka finns i en sprickdal i området och citronfläckad kärrtrollslända har påträffats i en våtmark.

Gammalt utmarksbete

Det mesta av Listershuvud har förr fungerat som utmarker till kringliggande byar, och användes som betesmark, ved- och virkesförråd samt för uppodling av tillfälliga åkrar, så kallade ”lyckor”. Stora delar av reservatet bestod då av trädfattiga marker, präglade av de betande djuren. Kring bergets topp fanns även odlingsjordar.

Efter att utmarksbetet upphörde har mycket av betesmarkerna vuxit igen och beskogats. Idag betas dock åter betydande arealer, för att bevara områdets hävdberoende växt- och djurliv. Beteshävden bidrar också till att bibehålla utsikten från Listershuvuds topp, I betesmarkerna finns bland annat den ovanliga buskarten flikros och flera hotade dyngbaggearter.