Siesjö östra, Naturreservat

Siesjös våtmarksled leder dig på spångar ut i vassen. Från fågeltornet har du fin utsikt över fågellivet och sjön som ligger inbäddad i ett mosaiklandskap med strandskogar, ädellövskogar och öppna betesmarker.

Området har mycket höga naturvärden. Drygt 180 fågelarter har observerats vid sjön, varav cirka 80 kan räknas som häckande arter. Stora mängder sträckfåglar rastar på och vid sjön.

Topografin varierar från låglänta skogbevuxna sankmarker intill sjön, via både fuktiga som torra betesmarker i sluttningen. Här finns även moränkullar med ädellövskog. Högsta punkten, cirka 38 meter över havet finns på en kulle i den östra delen.

Siesjö är en viktig fågelsjö

Siesjö är en grund, naturligt näringsrik slättsjö och viktig för såväl häckande fåglar som sträckfåglar och de som stannar över vintern. Sällsynta arter, enligt EU:s fågeldirektiv, som har setts inom området är spillkråka (även rödlistad), röd glada, trädlärka och törnskata.

I sjön lever två arter som ingår i EU:s habitatdirektiv, som omfattar en rad olika arter och deras livsmiljö. Det är fisken nissöga och insekten citronfläckad kärrtrollslända. År 1956 sänktes Siesjö genom att pasströskeln i Sissebäck fördjupades 1,5 meter i ett försök att skapa mer åkermark. Men de låglänta markerna blev istället strandskogar, där al dominerar, och betesmarker.

Tillhörde byn Ynde och gården Sissebäck

Området har historiskt sett tillhört byn Ynde och gården Sissebäck. På 1800-talet ingick marken i inhägnade vångar med mest ängsmark, både fuktig och torr, öppen och trädbärande. En vång var en del av en bys inägomark med åker och äng. Före skiftet låg vanligen gårdarna i en by tätt tillsammans. Enskifte och sedan laga skifte infördes på 1700- och 1800-talen för att samla marken till varje gård och göra odlingen mer effektiv.

Efter 1950-talet har det mesta av åker- och ängsmarken blivit betesmark. Här har inte åkrarna som på många ställen planterats igen med skog utan fortsatt vara öppna. En liten slåtteräng finns kvar.

Tre nyckelbiotoper

Inom reservatet finns tre nyckelbiotoper med svämlövskog, lövsumpskog och näringsrik bokskog. Där dagens skogar växer på kullarna har det till stora delar funnits träd genom tiderna, dokumenterat åtminstone tillbaka till 1800-talets skiftesepok, och sannolikt längre.

Området har ett stort antal rödlistade eller på andra sätt hänsynskrävande arter. Den rödlistade bokvårtlaven är en karaktärsart för gamla och artrika bokskogar med lång kontinuitet och ett tecken på ett skogsbestånd med höga naturvärden.