Flottsund

FLOTTSUND, Barföte fraan Flötesund.

I tidig medeltid var Sigtuna det naturliga pilgrimsmålet i Mälardalen. En liten amulett som man funnit i Sigtunajorden har tolkats som ett pilgrimsmärke, ett bevis på sin färd som man kunnat (och kan än idag) inhandla vid målet. Men under högmedeltiden flyttades det kristna centrumet till Uppsala som levde högt på sin Sankt Erikslegend. Den som nu närmar sig Uppsala söderifrån går 3 5 alltså i fädrens fotspår, och den som riktigt vill trampa i de spåren ska kanske göra det barfota. Det finns nämligen berättelser i Sankt Erikslegendariet, författat av en av de främsta dominikanerna i Sverige, Israel Erlandsson, om barfotavandringar, som kanske speglar en gammal kristen kultsed. En sådan historia behandlar välbördige herr Magnus Johansson Ängel, riksråd, som blev sjuk på sin vandring från Frövi till Uppsala år 1293, yrade först och miste sedan talförmågan. Då lovade hans systerson, ovannämnde Israel Erlandsson (som var kusin till den heliga Birgittas far, kyrkoherde i S:t Per i Sigtuna och lektor i Sigtunakonventet), hans kaplan herr Håkan och hans småsven Knut att de skulle gå barfota från Flottsund till Uppsala om Gud värdigades hela honom så han kunde tala och vårda sitt ”själagagn”. Och ja, dagen efter kunde han gå i Vårfrumässan, nästa dag till Ultuna och sedan fullbordade han sin pilgrimsfärd till Uppsala. Där gick han till Sankt Eriks helgedom, barfota med mer än tjugo likaså barfota svenner i följe, och fick hela talförmågan åter. Kanske något för den fåordige att ta efter?

KÄLLOR: AVSKRIFT UR LEGENDARIET AV KURT W NYBERG SAMT MARTLING, DEN SVARTA JORDENSSVARTA BRÖDER S 33–34.

Ur “Ingegerdsleden: Pilgrimsled för andlighet, kultur och fred” utgiven av Svenska kyrkan. Finns som PDF: https://www.svenskakyrkan.se/filer/Ingegerdsleden_bok.pdf